Humanisten utkommer med fyra nummer per år. Här kan du beställa en prenumeration eller en gåvoprenumeration. Prenumerera på humanistiskt nyhetsbrev, gratis via e-post:   Nr.06 / 2006 Öppet brev till skolminister Jan Björklund År 2000 gick kyrkan och staten skilda vägar. Svenska kyrkans aktiviteter kan därmed ses som en business bland andra. Den som gillar budskapet och ideologin betalar för att vara med, vi andra måste få slippa. Du har den senaste tiden i tidningsintervjuer berättat hur positiv du är till kyrkans närvaro i den svenska skolan. Låt mig som gräsrot med barn i skolan få komma till tals för ett stund. År 2000 gick kyrkan och staten skilda vägar. Svenska kyrkans aktiviteter kan därmed ses som en business bland andra. Den som gillar budskapet och ideologin betalar för att vara med, vi andra måste få slippa. Kyrkan värnar sina arbetstillfällen så det är fullt förståeligt att man flyttar fram sina positioner. Det är dock inget försvar för det ”samarbete” som nu sker mellan Svenska kyrkan och många av landets skolor. Bakom dimridåer av vackert tal om traditioner och kulturarv glider man behändigt förbi ett besvärande faktum, nämligen att detta alltför ofta innebär att svenska skolbarn deltar i en religiös kult på skoltid. Religiös indoktrinering anses vara ett problem i religiösa friskolor, men den som orkar titta efter ser att problemet finns framför ögonen på oss i den allmänna skolan. Börja förslagsvis med en titt i låg- och mellanstadiets religionsböcker: Dessa är bedrövliga! Mycket ingående behandlas bibelns berättelser som vore de sanna, några pliktskyldiga avsnitt om andra religioner återfinns på sista sidorna. Om ateism till äventyrs finns med, illustreras den med en ledsen unge med bortvänd blick som säger att ”gud inte finns och jag tror att man måste klara sig själv.” Budskapet är glasklart. Kyrkan talar om att hålla traditioner vid liv när det egentligen är helt andra saker det handlar om: Man vill från tidig ålder lära barn att kristendomen är normen! Skolan ska vara icke-konfessionell så att varje elev kan delta. Gudstjänster för skolbarn innebär då ett otillbörligt religiöst tvång: Att barnet, inför sina kamrater och lärare tvingas göra sin trosuppfattning känd är ett brott mot grundlagen RF 2:2. Religionsfriheten innebär även att slippa ge sin åsikt tillkänna genom att utebli från en gudstjänst. Men det innebär också rätten att inte behöva ha en religion överhuvudtaget! Hur mycket av traditioner och religiöst kulturarv är man skyldig att svälja från dess egna förvaltare och utövare? Får vi tacka nej, med argumentet att det tillhör en gången tid och att annat är viktigare? Det här handlar inte om att svenskar ska tvingas avstå från sina traditioner pg a andras religion. Men märk väl; man är inte kristen bara för att man är svensk! Ingenting hindrar en kristen från att ge uttryck för sin religion, i kyrkan, utanför skoltid. Därför blir kyrkans intresse för skolan problematisk: Man nöjer sig inte med att vara ett passivt objekt för teoretiska studier - man vill praktisera sin lära. Men börjar inte uppfattningen att vi är födda i synd och att vårt förnuft är förmörkat, rent allmänt att kännas lite passé? När ska vi fullt ut börja tillämpa förnuftet och den vetenskapliga metoden för att skapa bättre livsvillkor för jordens befolkning? Inse att den stora uppgiften är att ta ansvar för våra liv, världen och varandra? Kämpa för jämställdhet, frihet och rättvisa? När ska vi äntligen börja tro på människan, livet före döden och att världen är naturlig? Grundbultar i den humanistiska ideologin som alltför ofta står i konflikt med religiösa dogmer. Skolplikten är tvingande och skolan ansvarar för barnens skydd och rättigheter så länge de befinner sig där. Föräldrarna måste kunna lita på att skolan inte missbrukar förtroendet. Det finns en strikt gräns mellan vetenskap och vidskepelse och det åligger skolan ett tungt ansvar att hålla sig på rätt sida om den gränsen. Det är något i grunden fel när kyrkan talar om kulturarv och traditioner och jag själv får ägna mig åt religiös avprogrammering när mina barn kommer hem från skolan och berättar att Gud skapade jorden. Vad ska jag säga då? - ”Nej lille vän, engelska och matematik är sant, men Gud finns lika lite som tomtar och troll i din sagobok, du behöver inte tro på allt du hör i skolan!” Här har vi ett allvarligt trovärdighetsproblem. Det ligger dessutom i sakens natur att en troende lärare med högre sannolikhet kommer att utnyttja kyrkans tjänster i skolan. Vem står då som garant för ett kritiskt tänkande i undervisningen? Om kyrkan vill undervisa barn skall den vända sig direkt till föräldrarna. Ingen annan. Kyrkan måste förstå att dess maktposition är borta för alltid och att den inte får använda skolan för att sprida sitt budskap. Kyrkan och staten har gått skilda vägar, det är hög tid att kyrkan och skolan gör samma sak! Camilla Grepe